Epic

Sedan jag skrev sist har jag förflyttat mig till Big Island. Det här är en ö som man definitivt inte ska missa om man åker till Hawaii, det finns så mycket att se och göra här!
Ön har 5 vulkaner varav en har haft ett konstant utbrott sedan 1983, just nu är den ganska lugn och enda sättet att få se lite lava är genom att flyga helikopter över vulkanen. Denna vulkan är förövrigt världens högsta berg. Japp ni läste rätt, om man mäter från dess bas under vattnet vill säga.

Det gäller att ha koll på grejerna

Lavan har förstört mycket, ett ensamt hus står kvar.
Han bor kvar!! Till närmaste väg är det en 4 timmars hike.

Lava!

Att få se lava live har varit en sak på min jag-måste-se-innan-jag-dör-lista, att sedan få se den via helikopter var ju inte helt fel. Trodde inte mycket skulle kunna toppa det här men ack så fel jag hade.

Igår åkte jag nämligen upp på en annan vulkan, Mauna Kea 4200 möh och tittade på solnedgången. Så jäkla maffigt, tillsammans med de 13 stoooora teleskop som finns på toppen fick man en känsla av att vara på månen. Faktum är att innan månlandningen så övade de på Mauna Kea just för att miljön är väldigt lik.

Ett av teleskopen

Kallt på toppen, som tur var fick vi låna vinterjackor

Visst får man lite mån-känsla?

Solnedgången

När det sedan blivit mörkt så åkte vi ned till något behagligare höjd och temperatur på 2000 möh för att titta på stjärnorna. Det är ju inte som hemma direkt, man ser så otroligt mycket mer stjärnor här i och med att det är så lite bakgrundsstörning. Sen att få titta närmare på stjärnor, Saturnus och andra galaxer i teleskop gjorde saken ännu bättre. Tanken på att de ljus vi ser idag kommer från 57 miljoner ljusår bort (en av galaxerna vi tittade på) är ganska svindlande.

Superlativen räcker inte till, det var magiskt, eller helt enkelt - Epic.

Lulu the pig, dårfinkarna och jag

Jag har nu tagit mig till Maui och brutalt blivit utkastad i hostelvärlden igen. Från det superfräscha och kliniskt städade hostelen i Japan till USA, där standarden inte är på samma planet...
Får jag presentera Lulu- the pig, ett av de husdjur som bor på detta hostel. Hon är jäkligt stor och höll på att skrämma livet ur mig första morgonen då hon stormade in genom dörren och tittade uppfodrande på min mat.

Lulu's favoritplats är bakom soffan

Att USA har en stor ansamling dårfinkar är ju ganska känt, det visade sig att de även bodde en sådan här. Första dagen när jag pratade med honom verkade han lite udda men helt okej, men så igår... Antingen hade han tagit något eller så var han bara paranoid, började prata om att folk försökte pressa honom på pengar och att de förföljde honom på stan. Han började sedan skicka lappar under min dörr (jag tog ett privat rum efter första natten, så att man i alla fall kan stänga dörren om sig) om att jag skulle ringa hans fru i Canada och jag vet inte vad, scary shit. Som tur är checkade han ut igår för att flyga hem, så jag hoppas att jag inte träffar på honom igen!
Annars är Maui väldigt fint med betydligt lugnare tempo.

Härlig strand jag var vid igår

Ett riktigt äventyr

Den här resan visade sig bli ett äventyr som jag inte riktigt väntat mig.
Allt började förra fredagen, 11 mars. Jag åkte till Osaka för att gå på Jack Johnson konserten, allt flöt på som det skulle. Jag checkade in och märkte en lätt gungning i byggnaden men kopplade inte samman det med en jordbävning just då.
Kvällen var helt magiskt och Jack var lika bra som jag hade förväntat mig.

I slutet av konserten dedikerade Jack en låt till offren i Zendai. Det gick som ett sus genom publiken, jag tror det flesta var omedvetna om vad som hänt, eller inte förstått hur omfattande förödelsen var.
Väl hemma på hotellet igen så rullar bilderna in på den japanska nyhetskanalen. Även om jag inte förstår japanska så säger bilder mer än tusen ord och jag börjar förstå omfattningen, första rapporten talar om 300 dödsoffer. Siffrorna nu en vecka senare talar om över 10000 offer.
Lördagen kommer och i Osaka är det business as usual, man märker inte av någonting av det som hänt, men så på kvällen kommer nyheter om att allt inte står rätt till vid kärnkraftverken i Fukushima. Jag börjar nu följa nyheterna mer noggrant med större oro i magen. När smäll nummer två kommer bestämmer jag mig efter att ha pratat med syster för att ta mig ur Japan. Kilroy som är ansvariga för min biljett har stängt på helger, så jag får snällt vänta till måndag kväll (Japan ligger 8 timmar före Sverige). Tack vare systers hjälp och många telefonsamtal och väntan på bekräftelse att flygbiljetten gått igenom får jag en biljett ut ur Japan onsdagen den 16:e mars, flyget går via Tokyo vidare till Hawaii. Jag känner mig inte helt bekväm med att flyget går ut via Tokyo (då Tokyo ligger mycket närmare än Fukushima än vad Osaka gör). När sedan tisdag morgon kommer och nyheter rullar in om att det är ett radioaktivt läckage vid Fukushima och att radioaktiv strålning mätts upp över Tokyo bestämmer jag mig snabbt. Jag ringer och väcker systra mi mitt i natten där hemma och talar om läget.
Packar mina saker och hoppar in i en taxi mot flygplatsen, där jag möts av väldigt många turister som försöker ta sig ur Japan, många biljettdiskar har redan stängt för dagen då deras flyg redan är fullbokade. Till slut lyckas jag få ett flyg till Seoul i Sydkorea samt en biljett vidare till Honolulu därifrån. De upplyser mig om att jag landar på Gimpo flygplats och flyget till honolulu går från Incheon flygplats, jag har tre timmar på mig från att jag landar tills att jag lyfter igen.  Jag bestämmer mig för att ta chansen och det gick vägen!
 Det visade sig vara ett klokt beslut att åka när jag gjorde, då situationen i Japan nu är ännu värre och många flygbolag inte flyger via Tokyo längre.
Jag är ledesen över att behöva lämna Japan i förtid, men oerhört lättad över att jag åkte när jag gjorde. jag hoppas kunna komma tillbaka till Japan någon dag. Nu befinner jag mig på vackra Hawaii, inkvarterad hos en kompis och med sand mellan tårna och fräknar på kinderna ska jag försöka njuta av resten av min semester!