Så lät det när jag checkade in på hostelet, det kommer nog bli många roliga språkmissar under den här resan! Det här hostelet är lite som bakvända världen, det är svinkallt överallt och alla går med ytterkläder på inne. Men i rummet så finns det värme och för mig som har överslafen innebär det tropisk hetta. De som sover under har det betydligt svalare och är frusna av sig (italienare) så de ökar hela tiden på temperaturen.
Trött som ett aber gick jag och la mig tidigt igår, det gick sådär att sova. Utöver den jobbiga värmen så är min ena rumskamrat förkyld och har legat i sängen det senaste dygnet, han hostar och rosslar stup i kvarten. Vårat rum ligger precis ovanför hostelets bar, där spelar de rockmusik in på småtimmarna. Precis när jag har slumrat in kommer det för att byta lås på mitt skåp eftersom det inte fungerade, nästa försök till att sova påbörjas. Då rullar nästa rumskamrat in, modell 50 årig dam. Hon verkar inte så farlig tänkte jag och slumrar oroligt vidare. När sedan hennes man dyker upp runt 2 snåret bryter helvetet löst, det är nästan så att snarkorkestern i Amsterdam överträffas men bara nästan. Mina smått desperata försök att rucka på sängen för att få henne att vakna till är verkningslösa, sågverket ångar på tillsammans med mina övriga rumskamrater.
Irritationen stiger och jag förbannar mitt guldfiskminne, öronpropparna är med, men nedpackade någonstans i min ryggsäck som numera är inlåst. Sen kommer jag på att ipoden ligger i lilla väskan, jag låter Jack göra mig sällskap i natten. Med Jacks sköna stämma känns allt mycket bättre och efter ett tag börjar jag slumra till igen. Dock vaknar jag igen då jag känner lukten av rök, obehaglig till mods tar jag mig ut i korridorerna för att pejla läget. Vid närmare eftertanke så kommer jag på att det luktar koks, såklart att de eldar med kol, vi är ju i Kina! Lukten avtog och efter att ha kollat av diverse brandlarm och brandsläckare kryper jag tillbaka ned i sängen. Efter någon timme vaknar jag igen av ett vrål från min mage, det är nästan 24 timmar sedan jag åt, inser att jag aldrig kommer kunna somna om (en Veronica på tom mage är aldrig en hit) så jag hasar mig ut de 200 meterna till närmsta kvartersshop och hittar lite föda. Med rumskamrater ute ur rummet och en mättad mage somnar jag nöjt i 1,5 timme, sen tar nyfikenheten över, måste ut och kolla in läget.
Jag känner mig uttittad vart jag än går, börjar bli fundersam på varför när jag kommer på vilka skor jag har på mig – de är delvis neonkorallfärgade, ett färgval som verkar helt främmande för Shanghaineserna. Varför vara så tråkig, det är kul med färg!
Efter en paus på en bänk i ett köpcenter, där jag självklart slumrar till (säg en plats jag inte kan somna på?) Inser jag att det nog måste bli en tidig kväll igen. Men jag är laddad inför natten, öronpropparna är framtagna liksom ipoden, jag har dessutom smygsänkt temperaturen något.
Wish me luck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar