Sista tre veckorna!!

Hjäääälp var tar tiden vägen? När jag begav mig ut på den här resan kändes 4 månader som en evighet, nu plötsligt är det bara 3 veckor kvar!!
En del (oerhört liten ska tilläggas) av mig tycker att det ska bli härligt att komma hem, men att resa är en av de bästa sakerna jag vet och jag vill inte att det ska ta slut! Det farliga med att ge sig ut på en sån här resa är att man hittar så mycket fler ställen man vill åka till (och åka tillbaka till, jag tänker på Japan) när ska man ha tid att göra allt?
Jag kommer komma hem mer splittrad än någonsin, jag har tusen idéer på vad jag vill göra med mitt företag, satsa på egen ateljé, om jag vill jobba utomlands i alla fall, ska det bli London eller någonstans i Australien (marknaden där är grym just nu)..... åhh jag vet att jag kan göra allt men i vilken ände börjar man? Vad tar man först? Äh det ger sig väl.... behöver bolla lite med folk hemma känner jag =)

Jag har förflyttat mig till San Diego och vidare till Santa Barbara där jag nu befinner mig.
De hostel jag bodde på i San Diego visade sig vara invaderat av pensionärsdjävlar! Det var rena rama maffian, tanterna var värst! Så de få av oss som inte var i halvdött stadium hittade varandra och har haft det hysteriskt roligt, mycket tack vare Lukes komiska förmåga. Point Loma är för evigt omdöpt till Point Lamea...

Vi började med en tur på San Diego Zoo, det bjöd på allt från pandor, flamingos och giraffer, men priset tog nog den här bergsgorillan som efter toalettbesök kände att han behövde rensa lite.....


Observera var han har handen....

Frugan var mindre imponerad.....

 Vi gick på baseball match vilket var riktigt roligt! Jag hoppas kunna se matchen mellan Yankees och Red Sox i NY, de är de två lagen som toppar ligan.

De sköna människorna jag hängde med!

Men det var jäkligt kallt....

Det här med soliga Californien kan ni glömma!! 

 Sista kvällen fick vi för oss att vi skulle imitera "the old people", jag vet inte hur många bilder vi tog men Armina och jag började skratta hela tiden på alla bilder. Den nedanför är väl det närmaste vi kom....

Luke, till höger är ju den som lyckas bäst....
Han är förövrigt nybakad advokat, vilket man inte kan tro vid första ögonkastet!

Annars såg det mest ut såhär....

Den sista veckan har varit en av de roligaste på den här resan, mycket tack vare de fina människorna jag hittade i San Diego. Jag har skrattat konstant, kinderna värker än! Grabbarna är nu i San Francisco, så jag hoppas kunna möta upp dem imorgon när jag kommer dit.
Armina bor i Danmark, så förhoppningsvis kommer vi kunna ses mer framöver. Troligen redan om en månad då jag och lite folk (om det fortfarande finns biljetter kvar) ska ned till Köpenhamn på en grym circusföreställning.... japp ni ser, redan 5 dagar efter jag har kommit hem ska jag iväg på ett kort äventyr... var ska detta sluta??

Fantastiska Grand Canyon

Ja, hur ska jag summera det här?? Helt omöjligt, så mycket olika intryck att sortera så jag vet inte riktigt vad jag ska säga....
Så jag tar det från början: Efter en lång natt på tåget med ytterst lite sömn (japp ännu en skum snubbe!! Vågade inte riktigt sova ifall han skulle få för sig något) så föll jag i djup sömn sista biten med shuttlebussen. När jag vaknar befinner jag mig mitt i skogen och känner mig något desorienterad.
Det löser sig snabbt när jag får bäring på stället jag ska bo på, det visar sig att mitt rum redan är klart (klockan är 10 på morgonen) och jag får checka in.
Den gigantiska sängen lockar verkligen men nyfikenheten vinner den här gången och jag beger mig ut.... till full snöstorm!! De där extra varma kläderna som jag har släpat på de senaste 3 månaderna kommer äntligen till användning.
Efter en snabb lunch har snöandet nästan upphört och jag hoppar på en av bussarna som trafikerar parken för att ta mig till utkikspunkterna längs med south rim. Jag försöker mig på att fota utsikten, men blir väldigt frustrerad när bilderna inte alls blir lika bra som det som ögat ser....


Det är ju bara så mäktigt!

Efter att ha promenerat tillbaka längs med stigarna vid south rim störtdyker jag i sängen. Tanken på att jag ska kliva upp vid 5 morgonen därpå lockar inte alls!

Jag segar mig upp ur sängen och ett par blodsprängda ögon möter mig när jag tittar i spegeln, hua.. Jag piggnar snart till eftersom jag vet vad som väntar mig denna dag, jag har nämligen bokat in mig på turernas värstingtur kring Grand Canyon.

Turen börjar med en flygtur över Grand Canyon bort till staden Page. Efter att ha lyft från flyplatsen vänder piloten direkt om, hon meddelar att de har fel på några instrument och måste landa igen. Efter ca 10 minuters meckande så lyfter vi igen, med samma plan!! Kändes ju sådär safe....

Det var den här plutten vi flög med...

Men vi glömmer nog alla oron rätt snabbt när Grand Canyons vidder sprider ut sig under oss.

Långt där nere ringlar sig Colorado River fram.

Dammen vid Lake Powell

 Efter ca 1 timmes flygning med otrolig utsikt landar vi i Page, där möts vi av Leonard, eller Sleepy Horse som är hans Navajo name. Han tar oss till Antelope Canyon. På ett sätt ännu häftigare än Grand Canyon då jag är en nörd för balla former.


Så coola former...

Leonard arrangerade och fotade denna bild....



Ett hjärta!

Här börjar jag förbanna min lilla digitalkamera, önskan efter en systemkamera är stor!!  Med hjälp av Leonard fick jag några bra bilder trots allt. Jag bestämmer mig där för att en systemkamera ska få följa med mig hem från NY.
Efter att ha tagit oss igenom dessa balla formationer pratade Leonard lite om Navajo traditions, väldigt tänkvärda ord. Sen bjöd han oss på sång och flöjt innan han tog oss tillbaka till bussen som skulle föra oss till nästa ställe.
Det är nu dags för att åka båt på Colorado river, vi börjar turen nedanför dammen som vi flög över tidigare.



Undrar hur mycket betong som gick åt?



Återigen får vi beskåda Grand Canyon ur ett nytt perspektiv.

Vi åkte på den lugna delen av floden...

Vi spenderar ett par timmar på floden och åker i sakta mak framåt.

Jag får en plötslig lust att paddla kajak här.... syster vad säger du??

Vi passerar tältplatser och en herrans massa platser där diverse filmer har spelats in innan vi lägger an en strand och stannar på lunch. Här utspelar sig drama nummer två för dagen då en av båtarna glider ur sandens grepp och försvinner nedför floden. En andfådd guide kommer springandes och kastar sig i båten som ligger kvar. Turisterna som sitter på båten och äter sin lunch får följa med, med ett fast grepp om sin mat, för nu går det fort!! Allt går bra och de återvänder med två båtar och vi kan fortsätta vår tur.

Sista biten tillbaka går via buss. Jag som har evinnerligt svårt att hålla mig vaken vid olika transportmedel faller in i en skön sömn (som tur är går det mesta av bussturen över dersert land så det är inte så mycket att titta på). 12 timmar efter att jag startade i morse är jag så tillbaka uppe på south rim, tittar snabbt på klockan och inser att jag hinner ta mig ut till klipporna för att kolla på solnedgången. Väldigt vackert och ett fint avslut på dagen!

Trött men glad!

Efter att ha letat mig tillbaka i mörkret med min nyinköpta ficklampa stupar jag återigen i säng. Jag överväger för en kort stund att gå upp och titta på soluppgången men ger vika för mitt sömnbehov. Det är det som är det fantastiska med den här resan. Jag får göra precis som jag vill och när jag vill, utan måsten och pekpinnar!! Det är otroligt skönt (och lärorikt) att kunna sätta sig själv i första hand för en gångs skull=).

Sista dagen i Grand Canyon bjuder på strålande sol och värme. Jag börjar dagen med ett besök på postkontoret, ännu ett paket ska skickas hem.... Det här med min packning kan vi nog ta i ett eget inlägg sen, det är en historia i sig!

Sedan tar jag mig till den del av south rim som jag inte hunnit titta på än. Det blir en perfekt promenad tillbaka innan jag måste stuva in mitt pick och pack i shuttlebussen igen.

Jag har haft några fantastiska dagar i Grand Canyon som definitivt gav mersmak och en önskan om att återvända hit för längre äventyr!

Skogsmulle

Att jag inte är en lika inbiten skogsmulle som min syster vet vi ju alla, man skulle nog kunna kalla mig en skogsmulle light eller kanske till och med en skogsmulle wannabe...
Något som jag mer definitivt kan kalla mig är kulturnörd. Allt som går under epitetet kultur - konst, dans, film, teater, museum, you name it - slukar jag som en hungrig gnu! Efter två månader på Hawaii, som bjöd på fantastiska naturupplevelser, har jag den här veckan i L.A gottat mig i otaliga museumbesök, dansföreställningar, streetfestivaler och allt annat som hör till. Här nedan kommer en bildbomb från veckan som gått:

Art in the street, grym utställning

Beroende på hur man flippar dörrarna så kan man skapa olika bilder




Grym bildserie från ursprunget av skateboardkulturen



Baywatch! En institution i sig själv;)



Soon coming to a gym near you.... älskar karaktärerna som finns här



Killen i neondressen var bara bäst!





Rodartes utställning med klänningarna från Black Swan...
Så fantastiskt fina... stod och glodde på dem i en evighet!



Veckan har bara varit bäst! Jag känner mig nu redo för att vara skogsmulle igen, Grand Canyon väntar....

Welcome to the concrete jungle

Jag har nu bytt Hawaiis gröna djungel mot betong-djungeln i L.A och till ett betydligt högre tempo. Vilket är välkommet, jag har nästan varit 2 månader på Hawaii och det var faktiskt riktigt skönt att få byta miljö igen.

Sista veckan på Hawaii gick ruskigt fort, mycket tack vare besök från Sverige. Med två wingmen i superman-mantlar tog vi Waikikis nattscen med storm i lördags!

Vad säger man? Hur idén uppstod är mycket oklart...

Det blev i alla fall en sjukt rolig kväll men när jag klockan 4 på morgonen fick en total kärleksförklaring av en snubbe kände jag att det var dags att dra sig hemåt. Börjar faktiskt undra om jag har någon sorts magnet som drar till sig dårar hela tiden??
Denna misstanke bekräftades ännu mer idag då nästa mysko snubbe kom fram då jag satt och fikade.
Han började prata om att han höll på med musik och att han ville att jag skulle lyssna på hans musik/vara med i hans musikvideo/hjälpa honom promota hans musik om han skulle ta sig till Europa men framförallt vara hans vän. Kanske kunde vi gå ut och ta en drink ikväll? WTF... vad är det här? Måste jag i fortsättningen gå med blicken naglad i backen för att undvika folk?
Är det bara jag som råkar ut för sånt här, eller händer det er andra också?

Epic

Sedan jag skrev sist har jag förflyttat mig till Big Island. Det här är en ö som man definitivt inte ska missa om man åker till Hawaii, det finns så mycket att se och göra här!
Ön har 5 vulkaner varav en har haft ett konstant utbrott sedan 1983, just nu är den ganska lugn och enda sättet att få se lite lava är genom att flyga helikopter över vulkanen. Denna vulkan är förövrigt världens högsta berg. Japp ni läste rätt, om man mäter från dess bas under vattnet vill säga.

Det gäller att ha koll på grejerna

Lavan har förstört mycket, ett ensamt hus står kvar.
Han bor kvar!! Till närmaste väg är det en 4 timmars hike.

Lava!

Att få se lava live har varit en sak på min jag-måste-se-innan-jag-dör-lista, att sedan få se den via helikopter var ju inte helt fel. Trodde inte mycket skulle kunna toppa det här men ack så fel jag hade.

Igår åkte jag nämligen upp på en annan vulkan, Mauna Kea 4200 möh och tittade på solnedgången. Så jäkla maffigt, tillsammans med de 13 stoooora teleskop som finns på toppen fick man en känsla av att vara på månen. Faktum är att innan månlandningen så övade de på Mauna Kea just för att miljön är väldigt lik.

Ett av teleskopen

Kallt på toppen, som tur var fick vi låna vinterjackor

Visst får man lite mån-känsla?

Solnedgången

När det sedan blivit mörkt så åkte vi ned till något behagligare höjd och temperatur på 2000 möh för att titta på stjärnorna. Det är ju inte som hemma direkt, man ser så otroligt mycket mer stjärnor här i och med att det är så lite bakgrundsstörning. Sen att få titta närmare på stjärnor, Saturnus och andra galaxer i teleskop gjorde saken ännu bättre. Tanken på att de ljus vi ser idag kommer från 57 miljoner ljusår bort (en av galaxerna vi tittade på) är ganska svindlande.

Superlativen räcker inte till, det var magiskt, eller helt enkelt - Epic.

Lulu the pig, dårfinkarna och jag

Jag har nu tagit mig till Maui och brutalt blivit utkastad i hostelvärlden igen. Från det superfräscha och kliniskt städade hostelen i Japan till USA, där standarden inte är på samma planet...
Får jag presentera Lulu- the pig, ett av de husdjur som bor på detta hostel. Hon är jäkligt stor och höll på att skrämma livet ur mig första morgonen då hon stormade in genom dörren och tittade uppfodrande på min mat.

Lulu's favoritplats är bakom soffan

Att USA har en stor ansamling dårfinkar är ju ganska känt, det visade sig att de även bodde en sådan här. Första dagen när jag pratade med honom verkade han lite udda men helt okej, men så igår... Antingen hade han tagit något eller så var han bara paranoid, började prata om att folk försökte pressa honom på pengar och att de förföljde honom på stan. Han började sedan skicka lappar under min dörr (jag tog ett privat rum efter första natten, så att man i alla fall kan stänga dörren om sig) om att jag skulle ringa hans fru i Canada och jag vet inte vad, scary shit. Som tur är checkade han ut igår för att flyga hem, så jag hoppas att jag inte träffar på honom igen!
Annars är Maui väldigt fint med betydligt lugnare tempo.

Härlig strand jag var vid igår

Aloha

Okej, vi kan konstatera att jag suger på att blogga. Jag skyller på aloha spirit, allt är väldigt laidback här och man flyter mest med.
På måndag lämnar jag Oahu och flyger till Maui, där väntar en spännande vistelse på ett hostel som har en gris som husdjur! Hua, ska bli intressant och se vad jag tycker om det... sanningen är att det finns inte så många vandrarhem på Maui, mest lyxhotell som inte passar min plånbok. Men det här hostelet låg i topp på tripadvisor - min bästa vän när det gäller att kolla upp ställen innan man bokar dem.

De sista orden Karla sa till mig när jag lämnade ishallen i februari var: bli brun.... nja, jag kan inte påstå att jag har fått så mycket till bränna. Men så har jag ju typ inga pigment! Grabbarna höll på att garva ihjäl sig när jag kom hem med solskyddsfaktor 70 (jag hittade en med 110 också, var tvungen att köpa den bara för att!). Alex N, som varit här sen januari kör med olja för att öka på brännan lite extra.... Dock kan jag stolt meddela att jag numera är nere på solskyddsfaktor 30. Så vi får väl se om jag lyckas få lite färg tills jag kommer hem.

För någon vecka sedan hyrde vi bil och åkte runt ön. Det är så sjukt fint överallt!

Man blir typ helt döv när man sitter där bak....

Maffiga berg

fina stränder, tydligen så är lost inspelat här i krokarna

Och så vi muppar förstås!

Jocke och jag tog oss även iväg till Pearl Harbor en dag för att kolla in stridsskeppen och ubåtar. Det var maffigt och se, de är ganska stora saker!



Patriotiskt så det förslår, vi är ju trots allt i USA!



Världens mest otympliga audioguide....
 får mig att tänka på pappas mobiltelefon han hade i slutet på 80-talet



I utkiken på ubåten

framme i fören på stridsskeppet

Sista dagen då Jocke skulle åka hem så tog vi oss iväg och gjorde detta:

ganska fin utsikt därifrån

Det var en härlig känsla som gav mersmak och allvarliga funderingar, dock med skräckblandad förtjusning, på att faktiskt hoppa fallskärm någon dag!